2. sep, 2017

Sockersöt och ljuv, Cockern har en image som missförstås

Cockern är en riktig hund, varken en leksakshund eller något viljelöst kramdjur. Trots att cockern påminner om en av Disneys tecknade hundar så är det fortfarande en hund, som ursprungligen är en stötande och apporterande fågelhund med dess behov.

 

Visst vore det bra om människan var lika bevandrad i hundspråk, som hunden i människospråk. Nu är det inte alltid så. Människan har många gånger svårt att tyda vad hunden försöker meddela med sina signaler till ägaren. Hunden är ett flockdjur och är inställd på att samarbeta tillsammans med sin ägare. Matte eller husse OCH hunden samspelar till att lösa en uppgift, hundägandet blir roligare, både för hundägaren och hunden. För att kunna samspela så bygger det på en bra kontakt emellan matte/husse och hunden, som bygger på ett förtroende, en tillit från bägge håll. Hunden litar och är trygg med sin ägare och ägaren känner och litar på sin hund.

Cockerspanieln är ursprungligen en hund som är avlad för att stöta upp och apportera småfågel i nära samarbete med föraren. En cocker vill vara nära sin ägare, och är tillgiven med ett mjukt sätt, i kombination med att cockern är vänlig, livlig och dessutom har en portion envishet så behöver en cocker lära sig, vad som gäller i livet och vardagen med en fast och vänlig hand av ägaren.

Många gånger så tillgodoses inte hundens ursprungliga behov ( som ex. jakt och viltspår) utan hunden går som sällskapshund, som i en del fall går bra men inte alltid.

 

Så plötsligt en dag, verkar hunden på dåligt humör, den morrar och visar tänderna med korta mungipor, vid sin matskål, och eller försvarar sina ben.

Vart tog den sockersöta cockerspaniel valpen vägen? och som nu starkt påminner om en arg best, istället för den ljuva timida hunden.

Vägen fram till händelsen vid matskålen har övervägande varit en oförståelse av att "läsa" hund- att förstå hundspråket, för visst har hunden visat och förmedlat sina signaler och beteenden, allt enligt hundspråket, men också en fostran av hunden, där ägaren lär hunden vad som är tillåtet och inte tillåtet.

Den fasta handen har uteblivet.

Vad kan morret stå för i vissa situationer, en hund som morrar, varnar enligt hundspråket och är inte en aggresiv handling just då, men kan bli om morret trappas upp, och om hunden visar på självsäkerhet och är orädd.

 

Några exempel på vad morrningar kan betyda.

En tik som blivit skendräktig, har en hormonell förändring, och har ett beteende som att hon har valpar, skendräktigheten börjar från löpningens sista dag och två månader framåt. Litar inte tiken på personerna runt tiken och som hon anser utgör ett hot mot de inbillade valparna, så kan morrningarna komma. Aldrig bråka med en tik som är skendräktig, som morrar och varnar, inga lekande barn i hennes närhet, utan lugn och ro ska tiken ha och visad vänlighet. Öka den fyssiska motionen och även den mentala stimulansen, men kräv inte prestationer.

Vaktar och morrar vid matskålen, bestraffa INTE eller hota hunden, det blir omöjligt att bygga ett förtroende er emellan vid morrningar, det gör allting värre.

Ha det som regel att ta inte maten ifrån hunden, finns inga skäl till det. Hunden ska kunna lita på att maten den har fått, är hundens och att hunden får äta i lugn och ro, det förekommer ingen konkurrens om maten mellan er. Förresten hur kul skulle det vara om du själv är hungrig och får en tallrik med mat och har börjat äta och plötsligt tas tallriken undan innan du har ätit klart, säkert skulle ditt tålamod ta slut efter X antal gånger detta görs.

Däremot så kan du ibland blanda i godbitar i hundens matskål.

Byteshandel när hunden vaktar ben, det byggs upp redan när valpen är liten, valpen får något som är bättre i utbyte mot benet, och får sedan tillbaka benet, efter en stund, hos mig, så får du en hund som inte vaktar sina ben.

Morrningar kan stå för att hunden är rädd eller osäker, ex, vid möte med en främmande person som är för påflugen på hunden.

Morret kan betyda att hunden har smärta, som då är ett medicinskt problem och ska utredas av veterinär.

Hunden kan morra i tid och otid, kan vara att hunden är stressad.

En signalkänslig hund kan morra och tala om att den vill vara ifred. Det finns alltid en anledning när en hund varnar och börjar att morra.

 

Viktigt att inte misstolka en hunds hotsignaler. Morret är en del av hotsignal på hundens språk. Morret har olika ljudnivåer. En hund som är självsäker och hotande har ett dovt, mörkt morr, morrningen verkar komma djupt ner i magen. Nu är det allvar. Mer vanligt är att hunden är osäker och rädd. Morrningarna har en ljusare ton, det är en markant skillnad på dessa olika morrningar. Morrningar av en rädd och osäker hund visar upp en annan del av sitt hundspråk, lite ihopkurad, svansen neråt, öronen bakåtstrukna, ger en del av hundens kroppspråk och situation att "läsa" av för ägaren.

En hund som morrar ger en varningssignal, det är inte en aggressiv handling. Däremot är det viktigt att "läsa" hela hunden, var finns tyngdpunkten, är det frambenen på hunden, är hunden stel och sträcker på sig, hur höjd är svansen, är öronen framtippade, är mungiporna korta, hur ser blicken ut, hotfull och aggressiv, hur böjer hunden nacken allt enligt hundspråket. En hund som är självsäker och orädd och gör sig stor med alla andra delar i kroppsspråket, som jag nämnt, kan bli aggressiv i situationen.

 

En hund som morrar är inte aggressiv just då, utan den varnar och ger en hotsignal, men hunden kan övergå till att bli aggressiv i den situation som råder, både självsäkra och rädda osäkra hundar kan bli aggressiva, även om hunden är sjuk och har smärta, kan den bli aggressiv.

 

Innan ett bett kommer från en aggressiv hund, så kan hunden ha försökt med markeringar och/eller nafsningar som inte är bett, bett ger sår, när det handlar om bett så har huden blivit perforerad, det är en väldig skillnad på dessa aggressiva handlingar, så det är lika viktigt att kunna "läsa" hund enligt hundspråk som att läsa situationen.

Det händer men är inte så vanligt att det förekommer, inte bara hos cockern utan även hos andra raser att hunden reagerar utan att visa varningssignaler, att den aggressiva attacken går från noll till hundra på en gång, man brukar tala om cocker rage.

När det ser ut så att en hund attackerar utan nämnvärd varning eller provokation, så kan det förekomma att bithämningarna saknas hos hunden, och då är vi tillbaka på det viktiga avelsarbetet hos uppfödarna, att inte använda hundar som uppvisar eller nära släktingar till hunden som uppvisar aggressivt beteende och går till attack utan förvarning, att de inte används i avelsarbetet. Dessutom är det av största vikt att dessa hundar undersöks av veterinärer (koll av hjärnan) och inte av hundtränare.

Ywonne Viklund  Publicerad i Morrr.com 14/12-16

Copyright © Hundbloggareywonneviklund.se